Det var på en Burgman 400 jag gjorde en av mina första mälardalska stolpsafaris. Jag lånade den av min gudfar och vi tror att året var 1999. Den var inte silverfärgad som den här utan mer bronsig.
Och fullständigt livsfarlig. För mig i alla fall, innan jag vande mig. Till skillnad från de flesta motorcyklar jag kört är den automatväxlad. Det vänstra handtaget på styret är alltså inte ett kopplingshandtag utan ett bromshandtag. Det var en hel del oväntade tvärnitar där i början, kan jag säga.
Den tog i alla fall både mig och AE-1:an ut på fantastiska kör- och stolpupplevelser på dagsturer i Mälardalen under ett par sommarveckor.
Jag hade mobiltelefon redan då, en Motorola med en liten luckjävel man alltid tappade taget om när man skulle svara och som då slog igen och bröt samtalet. Och täckningen var långt ifrån dagens.
Just den här dagen slingrade fram långt från allfarvägarna. Grusväg, skogsväg och sen länge glömda servicevägar för skogsbruket. En av dem korsades av en fin men ganska igenvuxen kraftledningsgata. Jag parkerade så långt ut i vägrenen jag kunde och skalade av mig en del av allvädersstället eftersom det var nästan 30 grader varmt. Gick en bit utmed gatan i skogen och fotograferade både ledningar och blommor. Den var dessutom ett fjärilseldorado. (Läs gärna mer om kraftledningsgatornas betydelse för mångfalden i den här pdf:en från Centrum för biologisk mångfald.)
Under de säkert 40 minuter jag trängde mig fram och tillbaka genom slyskogen kom inte en enda bil förbi. Och inget annat fordon heller.
När jag var nöjd drog jag på mig jackan och gungade ner Burgmannen från stödet, när underlaget gav vika. Vi gled nästan en meter nerför den grusiga och mycket branta vägrenen. Ett par-tre meter nedanför fanns bara ännu tätare sly och stenblock. Det var inte någon lockande tanke att tillsammans med scootern kasa hela vägen ner.
Jag provade att lätta lite på det krampaktiga grepp jag hade om styret och räta på mig. Jag hade fötterna en halvmeter högre än hojen och stod alltså nästan dubbelvikt med tyngden av i stort sett alla de drygt 200 kilona i höger hand. Mycket, mycket försiktigt släppte jag taget med vänstern och fick efter en svettig kamp upp telefonen. Ingen täckning. Nähä. Och chansen att någon skulle komma förbi och lösa mitt dilemma kändes obefintlig.
Under telefonmanövern hade jag och herr Burgman kasat ytterligare några decimeter ner, men där tog det lite stopp. Någon rot, någon sten, jag vet inte, men vi gled inte längre i alla fall.
Det kan ha varit en av de allra mest riskabla manövrar jag gjort med en motorcykel, men jag tryckte på startknappen och lättade på bromsen. Först kanade vi neråt, chockartat fort, när bakhjulet började spinna i det lösa gruset, sen bet det plötsligt och med ett skutt for hojen iväg, längs med vägrenen, inte uppför den, med mig slängande vid sidan. Ren panik gjorde att jag fick den på rätt spår och med en högst oväntat akrobatisk rörelse vann mina drygt 60 kilo kampen om herraväldet. Jag och Burgmannen var uppe på vägen.
Jag hade dessutom dragit bromsen i exakt rätt ögonblick för att inte fara rätt över den och ner i diket på andra sidan. Förvisso mycket grundare och mjukare, men ändå ett dike.
Svetten rann från varenda por på kroppen när jag åter tog av mig jackan. Varenda broms, mygga, geting och knott på säkert flera kilometers håll hittade mig omedelbart, men det kändes där och då inte som ett bekymmer. I ett moln av insekter satt jag på sadeln och bara försökte andas som vanligt.
De resterande kilometrarna av den vägen körde jag bararmad och barhuvad. Jacka och hjälm åkte inte på förrän jag hade asfalt under hjulen igen. Först flera år senare berättade jag historien för min gudfar.
Av alla bilder jag tog hittar jag bara den här. Var resten är har jag ingen aning om.
